Världen var i kaos. Klimatkrisen hade nått sin kokpunkt och mänskligheten var på gränsen av utrotning. De en gång frodiga landskapen var nu karga ödemarker, och haven hade rest sig för att svälja hela städer.
Den lilla staden Millfield var en av de få kvarvarande av civilisationen. Men även här var effekterna av klimatkrisen allomfattande. Byborna tvingades leva i ständig rädsla för de våldsamma stormarna som härjade i deras hem och de förödande översvämningarna som gjorde anspråk på deras nära och kära.
En natt, när en särskilt hård storm rasade utanför, trängde en grupp bybor ihop i stadshuset och sökte skydd från de dödliga vindarna. Men när natten led började konstiga saker hända. Byborna började se spöklika figurer, vridna och förvrängda av de rasande vindarna utanför. De hörde viskningar i mörkret och lovade att ta dem till en bättre plats.
Till en början avfärdade byborna visionerna som enbart hallucinationer orsakade av stressen i deras situation. Men allt eftersom stormen rasade, blev de spöklika gestalterna mer och mer verkliga, tills de stod precis framför dem.
Byborna insåg snart att detta inte bara var fantasifoster, utan de dödas andar, som reste upp ur sina gravar av klimatkrisens krafter. De hade förts tillbaka för att kräva de levande, för att dra ner dem i djupet av de stigande oceanerna.
I ett desperat försök att överleva barrikaderade byborna sig själva i stadshuset, men andarna var obevekliga i sin jakt. De klämde på fönstren och dörrarna, deras spöklika händer sträckte sig genom springorna för att greppa de levande.
När stormen nådde sin kulmen kollapsade stadshuset och andarna gjorde anspråk på byborna en efter en. Men när den sista av byborna släpades in i mörkret, hörde de en röst som ropade till dem och lovade att deras offer inte skulle vara förgäves.
Byborna hade blivit de senaste offren för klimatkrisen, en påminnelse om det pris mänskligheten måste betala för sin försumlighet och ignorering av planeten. Och när andarna försvann in i natten visste de överlevande att klimatkrisens fasor var långt ifrån över.