Så fort ett föremål rör sig har den en viss hastighet. Hastighet är hur lång sträcka ett föremål hinner på en viss tid och dess SI-enhet är m/s. .
Hastigheten hos ett föremål kan beskrivas med en så kallad sträcka-tid-graf. I en sådan graf representerar x-axeln tiden och y-axeln sträckan. Lutningen beskriver därmed hastigheten ( m/s) och för att räkna ut hastigheten efter en viss tid beräknas derivatan för den punkten.
Även en v-t-graf kan användas för att visa på ett föremåls hastighet – där representeras hastigheten av y-axeln.
Om ett föremåls hastighet ökar säger vi att föremålet accelererar. SI-enheten för acceleration är m/s2.
Accelerationen hos ett föremål visar hur mycket hastigheten (m/s) ökar per sekund (s). Acceleration beräknas 𝛥v𝛥t där 𝛥v står för förändringen i hastighet och 𝛥t förändringen i tid. För att visa på ett föremåls acceleration kan man använda sig av en v-t- eller a-t-graf. I v-t-grafen representeras accelerationen av grafens lutning och i en a-t-graf av y-axeln. Då accelerationen är konstant kommer v-t-grafen att vara en rät linje och a-t-grafen en helt lodrät linje.
Alla föremål på jorden påverkas av olika krafter. Vid stillastående tillstånd såväl gravitationskraften som underlagets motståndskraft. Dessa krafter har motsatt riktning men samma storlek (vid stillastående läge). För att ett föremål ska kunna accelerera måste den så kallade resulterande kraften – dvs den sammanslagna kraften som verkar på föremålet – vara större än noll och dess riktning kommer att bestämma föremålets riktning. Den resulterande kraften för ett accelererande föremål beräknas med formeln:
Fres=m ∙a
, där m är massan och a accelerationen.
Ett föremål som befinner sig på ett lutande plan påverkas av tre olika krafter – gravitationskraften, normalkraften och friktionskraften. Gravitationskraften verkar nedåt mot jordens mittpunkt och beräknas genom följande formel: FG=m ∙ g – där m är massan och g tyngdaccelerationen (≈9,82m/s2). Gravitationskraften är den attraherande kraft som jorden utsätter objekt för. Kraften utgår ifrån jordens centrum och drar därför föremål nedåt mot jordens mitt.
Normalkraften verkar vinkelrätt uppåt från planets yta och motverkar föremålet från att ”falla igenom”. Denna kraft beräknas genom att multiplicera gravitationskraften med cosinus för vinkeln på planet (FN= FG∙cos(v)). Normalkraften är det motstånd atomerna i en yta gör när ett föremål står på dem.
Till sist verkar också friktionskraften parallellt med planets yta och är den kraft som förhindrar föremålet från att glida nedför planet. Friktionen ges av att multiplicera normalkraften med μ (10-6). Friktionen beror alltså av normalkraften och så länge denna inte förändras kommer friktionskraften inte heller att göra det. Friktionskraften uppkommer främst genom ojämnheter och strävar efter att motverka glidning mellan två ytor som står i kontakt med varandra.
Gravitationen drar delvis lådan ner mot planet men en viss del av gravitationskraften drar lådan längs med planet. Denna komposant ges av: m ∙g ∙sin(v).
Då denna kraft är större än friktionen kommer föremålet att glida nedför planet.
En sista kraft som kommer att påverka föremålet är luftmotståndet som verkar i samma riktning som friktionen. Ifall ett föremål behåller sin form och riktning, kommer en högre hastighet resultera i ett större luftmotstånd. Luftmotståndet kommer till slut bli så stor att föremålet hamnar i konstant hastighet. Vid korta sträckor och små hastigheter går dock luftmotståndet att bortse ifrån då det är väldigt litet.
Linjär regression är ett verktyg som kan användas för att hitta den funktion som bäst passar observerade data. Ju bättre dessa observerade data ansluter till varandra desto närmare 1 kommer det så kallade R2-värde – som just är ett mått på punkternas korrelation (beskriver linjäriteten).