Dikt om förlust

Förlust.

EN GÅNG, då kände jag det. Då försvann solen, fågelkvittrandet stannade.

Gråa kompakta moln anlände. Som ett täcke

över mitt inre.

Obehag

Nederlag

Det var trädet som hade fallit. Ståtligt, praktfullt, men nu nedslaget.

EN ANNAN GÅNG, då kände jag inget. Ingen glädje, ingen sorg.

Sävlig, var tiden, och trägnagarna.

Det gröna blev brunt. Det hårda blev mjukt.

EN SISTA GÅNG, då kände jag allt. Då kom solen, och regnet.

De träffade den bördiga jorden.

Ur marken kom något nytt

Något bättre?

Starkare?

Finare?